Demonstrationer för Palestina förbjuds i arabvärlden
Saudisk polis har senaste dagarna gripit flera personer som visat sympati för Palestina. Enbart att bära palestinasjal och be för Palestina har räckt för gripanden i Mecka och Medina. 10 november uttalade en saudisk religiös ledare att muslimer inte ska engagera sig för Palestiniernas sak.
Hur kan arabvärldens ledare vara rädda för pro-palestinska demonstrationer? Faktum är att arabledarna ser alla proteströrelser underifrån som ett potentiellt hot. Ett intressant exempel är de demonstrationer som Egyptens president Abdel Fattah al-Sisi lät organisera 20 oktober. Man bussade in regeringssympatisörer till Kairo som manades att ropa talkörer för Palestina och för al-Sisi.
Men så småningom samlades allt mer folk på andra platser i Kairo och börjare marschera mot Tahrirtorget. Tahrirtorget var centrum för proteströrelsen 2011 som fällde dåvarande president Hosni Mubarak. Man började ropa talkörer för ”bröd, frihet, social rättvisa”. Det slutade med att egyptisk polis slog ned protesterna. Regeringen arresterade över 100 personer och ökade polisnärvaron vid alla offentliga platser för att hindra fortsatta demonstrationer.
Ett annat exempel är Bahrain där senaste månaden demonstrationer för första gången sedan 2011 tillåtits, men då demonstranter höll upp bilder på Bahrains kung Al-Khalifa skakandes hand med Netanyahu kallades kravallpolis in för att upplösa demonstrationerna.
Generellt har inga demonstrationer varit tillåtna i mellanösterns länder sedan arabiska våren 2011. Regionens ledare ”har alltid sett palestinafrågan som ett sätt för folket att ventilera sin vrede” förklarar en representant för International Crisis Group för Deutsche Welle, ”men om förhållandena i landet är dåliga kan protesterna utvecklas till en kritik av regimen”.
Arabländernas ledare har en lång historia av att uppifrån försöka kontrollera palestiniernas kamp och förhindra en genuin folklig rörelse underifrån. PLO (Palestinian Liberation Organization) skapades 1964 av arabländernas ledare just i detta syfte. Ganska snabbt tog dock det radikala Fatah under ledare Yasser Arafat tillsammans med andra vänsterinriktade palestinska grupper kontroll över PLO som växte till en massrörelse under 1960-talet. Men arabledarna fortsatte sin balansgång av att dels försöka begränsa Israels imperialistiska ambitioner i regionen men också försöka hålla nere PLO:s växande inflytande. Kulmen kom 1970 då Jordaniens Kung Hussein slog till militärt mot PLO i vad som kommit att kallas ”svarta september”.
Den allmänna inriktningen från arabländernas regeringar har de senaste åren varit att normalisera relationerna med Israel enligt det s k ”Ambrahams Avtalet”. I dagsläget är det politiskt omöjligt att gå vidare med denna normalisering, men de diplomatiska och ekonomiska relationerna fortsätter att upprätthållas med Israel trots massakrerna på Gazaremsan. Det möte med mellanösterns ledare som hölls förra helgen (11/11) avvisade alla förslag till ekonomiska sanktioner eller att bryta diplomatiskt med Israel. Det är uppenbart att ingen av regimerna är någon genuin allierad till palestinska folket.
För att en gång för alla få slut på förtrycket behövs genuina folkliga proteströrelser underifrån som står oberoende av regeringarna, såväl i mellanöstern som här i Europa.
